9 september 2007 är den värsta dagen i mitt liv. Jag trodde jag va förberedd, de va jag inte.

Så fort jag rör på mig, vrider sig magen ut och in. Hela jag känns som att jag har vänts ut och in, hela jag är ett enda stort köttsår som blöder.

Jag vet att du har det bättre där du är nu, nu har du Ing-Marie och din mamma igen!

Jag vet att du vakar över mig, redan! Minnen som rör vid hjärtat går aldrig förlorade.

Jag älskar dig på ett sätt som inte går att beskriva. Du va min klippa, min alldeles egna klippa.

Det känns som att allt som har hänt idag är en enda stor mardröm.... kan nån väcka mig?!